14 April

När någonting som jag oroat mig för att det ska kunna hända faktiskt händer, när mardrömmar blir verklighet och verkligheten faller samman lite.

Då vill jag krypa upp i fosterställning i mammas famn, bli struken över huvudet och går höra att allt kommer bli bra.

Men det är inte alltid, eller någonsin, som mammas famn finns där när man vill det. Som idag, ni ringde mycket, ofta, lämnade meddelanden, mer än normalt (iom att vi talades vid senast igår) Jag befann mig på jobbet och kunde inte svara, men när ni ringde för ungefär 15'de gången på 2 timmar så insåg jag att det måste vara viktigt, viktigt som fan! Bad om tillåtelse att ringa tillbaka för att kolla vad det var.
Tankarna snurrade, har det hänt mamma något? Jacob? Josse? Pappa? Bosse?
Jag pratar snabbt med lillasyster som bekräftar att någonting hänt, mamma och pappa är på Danderyd, det uteslöt iaf att det var hennes som det hade hänt något iaf. Men det var många kvar på listan.
Så jag ringer snabbt till pappa, mamma svarar och bekräftar att någonting hänt.
Mormor, den personen som jag minst tänkte på för stunden men som jag drömmt om så många nätter ligger på en Hjärtavdelning på Danderyds sjukhus. Hennes hjärta har inte orkat ordentligt, så hon har fått vattensamlingar i lungorna och är almänt svullen lite överallt.
Detta förklarar ju den hemska hostan och de otroliga andningsbesvären hon haft i minst 1 månad nu.
Just i det ögonblicket föll min verklighet. Min mormor, min älskade mormor som jag varit så rädd för att hon ska bli sjuk i flera år nu, ligger på Danderyd efter en order från husläkaren att inte ens åka hem först utan att åka dit direkt.

Hon som man kan prata om precis allt med, hon som vet allt om mig, hon som jag kan prata kärleksproblem med (utan att hon värderar och ska börja prata om att homosexuallitet är något som går över, det är bara en fas), hon med de bästa kramarna i universum, hon som frågade vad hon heter och ville veta mer om personen som mitt hjärta ömmar för och var genuint intresserad och hon med den vankande gången. Hon som är den sista i sin generation i mitt liv mår inte bra!
Även om alla inte säger att det är allvarligt så kommer jag inte tro er förens hon sitter på mammas och pappas veranda igen, i sommar, med ett glas kylt rosévin i handen och dinglar med fötterna för att hon är så kort. Jag kommer inte tro er förens då.

För tyvärr är det så, hur lite jag än vill inse det så har hon alla odds emot sig. Min mormor är den bästa människan som finns, men tyvärr med den sämsta fysiken du kan tänka dig.

Sen är det fan alltid så att när det gäller gamla, så börjar det med något litet, sen blir det värre och värre och sen är dom fan borta. Det är inte okej! Inte okej någonstanns och det gör så jävla förbannat ont!

Jag vill bara att ni ska veta att just nu är jag så förbannat rädd att mista en av de viktigaste personerna i mitt liv att jag kanske inte är mig själv förens allt är bra igen. Bara så ni vet vad som är fel, så jag slipper förklara, för jag vill inte bryta ihop någonannanstanns än inom dessa 4 väggar som är mitt hem för det kommer jag att göra.

Mina vänner, jag vill bara att ni ska veta, att just nu är jag räddare än någonsin.

Med kärlek.

G'natt!