30 November

I Juni i år så var jag med om en olyckshändelse i Bergslagen som höll på att knäcka mig totalt, om ni missade det så bröt jag foten på konfirmandlägret i Bergslagen.
Min sommar var förstörd, mitt läger var förstört.
Den vecka som jag ser fram mot mest av allt på hela året, veckan på Finnåkers kursgård med bad, paddling, lekar och skoj, satt jag fast i ett gips med kryckor och värk.
Midsommar firades, dom finaste kom över när jag bodde hos mamma och pappa, som då var i Hälsingland, den var fin. Men jag saknade ändå att plocka blommor, dansa kring stången, att vara rörlig.

Men sommaren gick, den tropiska perioden gick, jag var fast i mitt gips och svettades utan att kunna svalka mig som en normal människa genom bad eller liknande.

I augusti blev jag av med helgipset och fick en gipssula som man kunde ta av och på så jag kunde bada iaf. Sommaren kändes lättare, det blev roligare att leva och livet kom tillbaka i min sorgsna kropp som nästan var knäckt.

Sen kom september och läkaren sa att jag kunde skippa sulan men ta det lugnt och lyssna på kroppen.

Jag gjorde som doktorn sa, ingen löpträning eller någonting som belastar foten mycket på över en månad. Det kändes bra och jag började träna igen.

Livet kom tillbaka mer och mer, jag fick tillbaka min muskulatur i benet.

Månaderna gick och jag mådde bra av träningen, njöt av skolan och hade inte de minsta besvär med foten förutom lite dålig balans på ett ben, men jag tränade foten väl varje dag för att bygga muskler för att hjälpa lederna som tar längre tid på sig att läka.

För ungefär 1½ vecka sen så konstaterade jag stolt till min mormor en morgon att nu, nu kan jag stå på ett ben utan att vackla och ta på mig strumpor som jag kunde innan jag blev gipsad. Glad var jag, riktigt glad.

Igår var jag och spelade basket för första gången på riktigt länge med Kalmar nation. Jag var lycklig, fick spela defence mot ångvälten till vän, Åsa.
Jag njöt och jag var lycklig.
Så är det, när jag går in på basketplanen så finns det bara det. Alla bekymmer försvinner, alla tankar, alla funderingar och alla sorger blir som bortblåsta. De finns inte. Det enda som finns är spelet, bollen, laget och motståndarna.

Jag hann vara på planen i ungefär 5 minuter, rörde bollen kanske 3 gånger och jag måste berätta för er, kära läsare. Det var de finaste, underbaraste, lyckligaste 5 minuterna i mitt liv på väldigt, väldigt länge. Jag har inte känt mig så fri på länge.

Sen hände det med stort D. Jag körde vänster forward, gjorde ett försteg och fick bollen av guard, hamnar snett med foten, tappar bollen och jag kände direkt att något var fel. Det gjorde ont, så fasligt ont.
Precis lika ont som dendär eftermiddagen i sommras när jag skulle sjutsa ut konifrmanderna i kanoten och sprang in i stenen på sjöbotten.

Jag kunde gå, percis som då, men det gjorde ont på precis samma sätt som då och jag insåg att foten är trasig igen.

När träningen var över så körde Åsa mig till akuten på Ackis. Efter 4 timmars väntan så blev jag röntgad och efter 1 timme till så rasade min värld igen.
Jag hade haft rätt, foten var trasig igen. Lika trasig som senaste kollen i början på September. Troligtvis så blev det aldrig läkt.

Så nu sitter jag här igen med helgips och är beroende av kryckor och ser fram mot en muskulatur som försvinner, en vinter som försvinner, en balans som försvinner och allt som jag kämpat för denhär hösten försvinner. Ja då ser jag fram mot en jul utan dans kring granen, med gips, stilla i soffan.

Tillbaka på ruta 1.

Jag som hade tänkte åka till mamma och pappa på onsdag och hämta mina långfärdsskidor och åka en tur runt Håga med Åsa och Anna i helgen... Det får väll bli i Februari då.

Ja goda vänner, har ni läst ner hit så har ni nog förstått att det är ganska värdelöst att vara jag just nu.

Men nu ska jag försöka sova lite, imorgon vankas det specialpedagogik.

Med kärlek!
Guds frid!