30 November

I Juni i år så var jag med om en olyckshändelse i Bergslagen som höll på att knäcka mig totalt, om ni missade det så bröt jag foten på konfirmandlägret i Bergslagen.
Min sommar var förstörd, mitt läger var förstört.
Den vecka som jag ser fram mot mest av allt på hela året, veckan på Finnåkers kursgård med bad, paddling, lekar och skoj, satt jag fast i ett gips med kryckor och värk.
Midsommar firades, dom finaste kom över när jag bodde hos mamma och pappa, som då var i Hälsingland, den var fin. Men jag saknade ändå att plocka blommor, dansa kring stången, att vara rörlig.

Men sommaren gick, den tropiska perioden gick, jag var fast i mitt gips och svettades utan att kunna svalka mig som en normal människa genom bad eller liknande.

I augusti blev jag av med helgipset och fick en gipssula som man kunde ta av och på så jag kunde bada iaf. Sommaren kändes lättare, det blev roligare att leva och livet kom tillbaka i min sorgsna kropp som nästan var knäckt.

Sen kom september och läkaren sa att jag kunde skippa sulan men ta det lugnt och lyssna på kroppen.

Jag gjorde som doktorn sa, ingen löpträning eller någonting som belastar foten mycket på över en månad. Det kändes bra och jag började träna igen.

Livet kom tillbaka mer och mer, jag fick tillbaka min muskulatur i benet.

Månaderna gick och jag mådde bra av träningen, njöt av skolan och hade inte de minsta besvär med foten förutom lite dålig balans på ett ben, men jag tränade foten väl varje dag för att bygga muskler för att hjälpa lederna som tar längre tid på sig att läka.

För ungefär 1½ vecka sen så konstaterade jag stolt till min mormor en morgon att nu, nu kan jag stå på ett ben utan att vackla och ta på mig strumpor som jag kunde innan jag blev gipsad. Glad var jag, riktigt glad.

Igår var jag och spelade basket för första gången på riktigt länge med Kalmar nation. Jag var lycklig, fick spela defence mot ångvälten till vän, Åsa.
Jag njöt och jag var lycklig.
Så är det, när jag går in på basketplanen så finns det bara det. Alla bekymmer försvinner, alla tankar, alla funderingar och alla sorger blir som bortblåsta. De finns inte. Det enda som finns är spelet, bollen, laget och motståndarna.

Jag hann vara på planen i ungefär 5 minuter, rörde bollen kanske 3 gånger och jag måste berätta för er, kära läsare. Det var de finaste, underbaraste, lyckligaste 5 minuterna i mitt liv på väldigt, väldigt länge. Jag har inte känt mig så fri på länge.

Sen hände det med stort D. Jag körde vänster forward, gjorde ett försteg och fick bollen av guard, hamnar snett med foten, tappar bollen och jag kände direkt att något var fel. Det gjorde ont, så fasligt ont.
Precis lika ont som dendär eftermiddagen i sommras när jag skulle sjutsa ut konifrmanderna i kanoten och sprang in i stenen på sjöbotten.

Jag kunde gå, percis som då, men det gjorde ont på precis samma sätt som då och jag insåg att foten är trasig igen.

När träningen var över så körde Åsa mig till akuten på Ackis. Efter 4 timmars väntan så blev jag röntgad och efter 1 timme till så rasade min värld igen.
Jag hade haft rätt, foten var trasig igen. Lika trasig som senaste kollen i början på September. Troligtvis så blev det aldrig läkt.

Så nu sitter jag här igen med helgips och är beroende av kryckor och ser fram mot en muskulatur som försvinner, en vinter som försvinner, en balans som försvinner och allt som jag kämpat för denhär hösten försvinner. Ja då ser jag fram mot en jul utan dans kring granen, med gips, stilla i soffan.

Tillbaka på ruta 1.

Jag som hade tänkte åka till mamma och pappa på onsdag och hämta mina långfärdsskidor och åka en tur runt Håga med Åsa och Anna i helgen... Det får väll bli i Februari då.

Ja goda vänner, har ni läst ner hit så har ni nog förstått att det är ganska värdelöst att vara jag just nu.

Men nu ska jag försöka sova lite, imorgon vankas det specialpedagogik.

Med kärlek!
Guds frid!

27 November

Nu har jag precis kommit hem från V-dala, studentnationen som jag knegar på lite.

Idag var det köket som var min arbetsplats och helt ärligt så hade jag lite ångest innan. Jag minns alla timmar som jag arbetat mig själv till nervösa sammanbrott i köket på Mc Donalds med en restaurangchef som kräver mer och mer när det känns som om livet hänger på en skör tråd och tårarna rinner ner för kinderna av utmattning, stress och värme.

Men dethär var verkligen en annan sida av myntet, det var mycket ett tag, det var stressigt och jag som aldrig jobbat i köket någonsin kände att jag var mest en beslastning än till nytta. Men jag gjorde mitt bästa, jag kämpade på och försökte vara så strukturerad och lung som jag kunde mitt i stressen.

Och det gick bra, det gick rikitgt bra. Alla fick sin mat, jag kände att jag skickade ut mat till servering som jag själv skulle vilja köpa.
Det jag tror var den bidragande faktorn till att det gick så bra var att den som var pubchef kom in i köket ibland, kollade hur läget gick, gav feedback på det sättet som man ska, först possitiv och sen konstruktiv utan att vara negativ.
Detta har nog aldrig hänt under mina år på Mc Donalds.
När pubchefen märkte att nu är det lite för stressigt för att det ska gå för två personer att strukturera upp (vi hade ungefär 45 beställningar när det var som mest) så hoppar han in, löser probelemet så att det går smidigt utan att man stressar ihjäl sig och kan andas. Han såg till att alla hade det bra, gick och hämtade vatten och komenderade mig att dricka, andas.
Detta har heller aldrig hänt under mina år på Mc Donalds.
När den värsta rushen var över så kommer han tillbaka in i köket, ger mig en klapp på axeln och säger: "Riktigt bra jobbat där!"

Sen när köket stängt, vi har gjort allting rent och fint och ska få lönen (som vi får rätt i handen, med skatten avdragen och allt) så får jag ett stadigt handslag och ett leende
"Riktigt bra jobbat ikväll för att vara första kvällen, 40 kronor i bonus för ett utmärkt jobb"
40 kronor är alltså en timlön på nationen.

Det är dethär som får mig att vilja komma tillbaka och jobba, att det som görs blir uppskattat.

Så det var inte alls jobbigt att gå hem i snövädret, tvärtemot, det var ganska mysigt.

Så nu ska jag sova, imorgon är det nå häfftig grej i Fyrishallen, både Salén och Uppsalas herrar spelar, det kommer bli awsomeee!!!
Sen vankas det dansant ungänge på Selma!

Nu en dusch!

Med kärlek!
Guds frid!

19 November

Det blev ett tag nu också, men jag lever, jag mår okej.

Jag har bara struntat i bloggen ett tag.

Det är mycket att ta tag i, mycket som ska fungera och organiseras.

Det är bara att börja med det primära och sen fortsätta, jag är inget fan av listor men borde nog bli det.

Nervositeten stiger men jag vet att om jag överkommer denhär första rädslan så kan det förändra hela mitt liv.

Med kärlek!
Guds frid!