17 Oktober

Precis hemkommen från Väsby där jag spenderat dagen med Bella och Steph.

"If you wait for me
then I'll come for you
Although I've traveled far
I always hold a place for you in my heart"

Nu sitter jag och lyssnar på den underbara Tracy Chapman och funderar på detdär med relationer. Människor i mitt liv som kommit och gått och varför människor som jag brytt mig så mycket om helt plötsligt är borta och jag förstår inte vad som har hänt egentligen.

"If you think of me
If you miss me once in awhile
Then I'll return to you
I'll return and fill that space in your heart"

Det enda jag kan komma fram till är att de som finns kvar är de som har klarat av att jag stött bort dem när dem kommit för nära. För det har jag märkt att jag gör.
Hur märkligt det än kan låta så är det som en försvarsmekanism, när någon kommer för nära så stöter jag bort denna. Jag slutar höra av mig, gör allt för att personen ska avsky mig och försvinna från mitt liv. Allt självklart i högre eller lägre grad.
Det är verkligen jättemärkligt och jag förstår det inte själv.

"Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
If you'll be waiting"

Men om jag ska psykoanalysera mig själv så tror jag att det har att göra med att det är lättare att själv stöta bort människor än att bli bortstött, det är lättare att bara ha vänner som vet lite om en än de som vet allt och känner en utan och innan.

"If you dream of me
Like I dream of you
In a place that's warm and dark
In a place where I can feel the beating of your heart"

Men framförallt så är det någonting nytt att ha fungerade relationer för mig, för jag har inte haft några fullt fungerande relationer kring mig i hela mitt liv.
Det har alltid varit knackligt i fogarna någonstans och det har alltid varit någonting som jag måste ändra på med mig själv för att relationen ska fungera.

"Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
If you'll be waiting"

Det har aldrig varit så att jag blivit respekterad till 100% och villkorslöst älskad. Så när jag väl blir det så gör det mig otroligt rädd och rädsla är en otroligt märklig känsla.

"I've longed for you
And I have desired
To see your face your smile
To be with you wherever you are"

Det har alltid funnits ett men-om-du-var-sådär-så-skulle-jag-gilla-dig-liiite-mer.

"Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
Please say you'll be waiting"

Så ja, det är alltid lika tråkigt att se människor försvinna bort, att sakna vänskaper och kärlekar som varit. Det jag kan göra nu är bara att göra mig själv medveten om mitt beteende och göra någonting åt det så jag inte stöter bort fler stjärnor ur mitt liv.

"Together again
It would feel so good to be
In your arms
Where all my journeys end
If you can make a promise
If it's one that you can keep
I vow to come for you
If you wait for me"

Pax och godnatt!

"And say you'll hold
A place for me
In your heart."

12 Oktober

Så fortsätter livet och egentligen så förstår jag inte hur allt hänger ihop.

Sen sist så har jag spenderat en helkväll på en akutmottagning, haft ett läkarbesök, fått piller som ska göra mig lycklig och en kontakt för bearbetande.
Egentligen är jag otroligt mot allt som heter psykofarma, "lyckopiller" och antidepp medicin.
Men just nu så är jag i den positionen att jag inte orkar längre, det känns bra att ta tag i att börja jobba med saker som legat och grott i mer än halva min tid på jorden. Känns stört när jag tänker på det ur det perspektivet.
Vi ger det här ett försök.
Men jag hävdar att psykofarma inte är ett substitut till samtal och terapi av olika slag, bara ett komplement och om/när jag märker att systemet medicinerar mig och inte behandlar så kommer jag att lägga av direkt.

Ska väll även ta tag i att komma iväg till en sjukgymnast med både fot och rygg som gör konstant ont och att överhuvudtaget låta en läkare kolla på min överarm som jag drog till något så enormt i somras när jag och Patrik plastade in ett diskrum. (hej-jag-skrev-precis-jordens-längsta-mening.)

Det går helt enkelt väldigt upp och ner just nu, men det blir nog bra i slutet ändå.
Senaste dagarna har det blivit väldigt mycket mässor och gudstjänster, det känns väldigt bra faktiskt.

Idag drog jag iväg till en mässa i kära Väsby, Hammarby församling. Distansarna skulle dit så jag, Frida och Regina åkte.
Det var välkänt, hemtrevligt och sådär avkopplande som det bara är i välkända miljöer. Såklart råkade jag snubbla över en stackars jäntunge till konfirmand som måste ha blivit asrädd. Typiskt.

Har även lyckats baka jordens godaste biskvier som nu bor i min frys. Komsi komsi folket och fika. ;)

Nu ska jag duscha och sova för att åka till skolan imorgon även om vi har fri studietid hela dagen. Så ambitiöst av mig. Ja det ska gudarna veta!

Pax och godnatt!

5 Oktober

Det är lite jobbigt det där.
Ni vet när man börjar bry sig enormt mycket om människor.

Jag drömmer konstanta mardrömmar varje natt och har gjort sen jag var 15, det är egentligen ingenting som jag åmar mig så mycket om längre. Det är så och jag har nästan vant mig vid att vakna med panik, svettig och inte vilja somna om.
Det som är förändringen nu är att jag har börjat komma ihåg alla mina drömmar, i detalj, in i minsta detalj. Det har jag inte gjort för ut. Jag har en idé om att jag drömt om samma händelser om och om igen för att bearbeta det, men att hjärnan blockerar det så jag inte minns det. Bara vaknar, rädd och i panik.

Nu är det som sagt annorlunda, jag minns det, allt! Det händer mig, om och om igen varje natt. Min teori är att mitt psyke börjat bearbeta det på riktigt nu och det är därför som jag minns skiten.

Inatt så ville jag inte sova, det var som om kroppen var säker på att inatt så blir det hemskare än vanligt och mitt undermedvetna hade rätt. Jag somnade och drömde samma dröm igen, men skillnaden nu var att det var inte mig som allting hände, utan det hände en person som står mig väldigt nära, som jag håller väldigt nära mitt hjärta. Jag vet exakt vilken smärta hon kände, jag såg allt utifrån, jag blev tvingade att titta på när allt avskyvärt hände henne. När jag vaknade så ville jag aldrig mer somna om. Det här var det värsta jag varit med om i sovande tillstånd.
Skriken var hjärtskärande, gråten fick mig att gå sönder, att behöva se någon som står mig så nära gjorde så ont.
Allt var så verkligt, så otroligt verkligt.

Så om jag ska psykoanalysera mig själv så inser jag nu att jag är galen, eller att mitt undermedvetna säger mig att jag ska hålla mig borta från den här personen för att min smärta och mina minnen kommer att förstöra henne eller kanske att det är så att vi kommit så nära att min smärta är hennes. Så som hennes smärta är min.

Det var anledningen till att inte jag kom iväg till skolan idag, jag blev apatisk efter att jag vaknade och tittade tomt på Händigt Mandy och annat animerat på Disney Junior innan jag hamnade i någon form av dvala, jag sov inte, men var inte vaken. Där vill jag vara igen. Det var behagligt att på något sätt vara medveten om verkligheten men ändå vila.

Dagen har sedan spenderats i själavårdens tecken. Jag har åkt tunnelbana, läst, druckit kaffe och tecknat.
Något som jag inte gjort på länge och det var väldigt befriande att lägga ner närmare 4 timmar på en och samma teckning, att inte bara raffsa för att bota rastlöshet utan faktiskt producera något att vara stolt över, för det är jag, även om det blev på ett blad från kollegieblocket.

Sen efter 2½ timme utanför Gustav Vasa kyrka så tog jag mig hem till Uppsala igen.

Nu lyssnar jag på Mässa för ambivalenta och ska snart sova. Även om jag lovade mig själv att aldrig sova mer. Men jag måste ta risken.

Men en sak är säker.

Jag vill aldrig mer se den mitt hjärta håller kär i den situationen, det kan väll hjärnan förstå nu va?
Jag ska teckna mer!
Jag ska spendera mer tid med mig själv!

Herrens frid!
Go'natt!

3 Oktober

Så var det höst.
Kollosommaren är över, tomheten finns kvar.
Ny utbildning har börjat.
En relation har avslutats, tomheten är total.

Det är så konstigt med allt. Rent intellektuellt så fattar jag ju att jag ligger precis som jag bäddat för.
Varför är det så helvetiskt lätt att vara efterklok? Varför ser man (läs=jag) inte snedstegen när jag gör dem? Varför är jag så förbannat feg och sticker huvudet i sanden och blundar och hoppas på det bästa?

Nere på botten finns vi, bottenskrapet, packet. Där är jag.

Ensamheten dunkar, minnen dunkar, vill bli arbetade med, vill bli bearbetade.

Jag är livrädd för att ta tag i det, kommer jag orka att känna på smärtan en gång till.

Jag älskar dig, mer än jag någonsin visat, mer än jag någonsin kommer kunna förstå.