17 Oktober

Precis hemkommen från Väsby där jag spenderat dagen med Bella och Steph.

"If you wait for me
then I'll come for you
Although I've traveled far
I always hold a place for you in my heart"

Nu sitter jag och lyssnar på den underbara Tracy Chapman och funderar på detdär med relationer. Människor i mitt liv som kommit och gått och varför människor som jag brytt mig så mycket om helt plötsligt är borta och jag förstår inte vad som har hänt egentligen.

"If you think of me
If you miss me once in awhile
Then I'll return to you
I'll return and fill that space in your heart"

Det enda jag kan komma fram till är att de som finns kvar är de som har klarat av att jag stött bort dem när dem kommit för nära. För det har jag märkt att jag gör.
Hur märkligt det än kan låta så är det som en försvarsmekanism, när någon kommer för nära så stöter jag bort denna. Jag slutar höra av mig, gör allt för att personen ska avsky mig och försvinna från mitt liv. Allt självklart i högre eller lägre grad.
Det är verkligen jättemärkligt och jag förstår det inte själv.

"Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
If you'll be waiting"

Men om jag ska psykoanalysera mig själv så tror jag att det har att göra med att det är lättare att själv stöta bort människor än att bli bortstött, det är lättare att bara ha vänner som vet lite om en än de som vet allt och känner en utan och innan.

"If you dream of me
Like I dream of you
In a place that's warm and dark
In a place where I can feel the beating of your heart"

Men framförallt så är det någonting nytt att ha fungerade relationer för mig, för jag har inte haft några fullt fungerande relationer kring mig i hela mitt liv.
Det har alltid varit knackligt i fogarna någonstans och det har alltid varit någonting som jag måste ändra på med mig själv för att relationen ska fungera.

"Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
If you'll be waiting"

Det har aldrig varit så att jag blivit respekterad till 100% och villkorslöst älskad. Så när jag väl blir det så gör det mig otroligt rädd och rädsla är en otroligt märklig känsla.

"I've longed for you
And I have desired
To see your face your smile
To be with you wherever you are"

Det har alltid funnits ett men-om-du-var-sådär-så-skulle-jag-gilla-dig-liiite-mer.

"Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
Please say you'll be waiting"

Så ja, det är alltid lika tråkigt att se människor försvinna bort, att sakna vänskaper och kärlekar som varit. Det jag kan göra nu är bara att göra mig själv medveten om mitt beteende och göra någonting åt det så jag inte stöter bort fler stjärnor ur mitt liv.

"Together again
It would feel so good to be
In your arms
Where all my journeys end
If you can make a promise
If it's one that you can keep
I vow to come for you
If you wait for me"

Pax och godnatt!

"And say you'll hold
A place for me
In your heart."

12 Oktober

Så fortsätter livet och egentligen så förstår jag inte hur allt hänger ihop.

Sen sist så har jag spenderat en helkväll på en akutmottagning, haft ett läkarbesök, fått piller som ska göra mig lycklig och en kontakt för bearbetande.
Egentligen är jag otroligt mot allt som heter psykofarma, "lyckopiller" och antidepp medicin.
Men just nu så är jag i den positionen att jag inte orkar längre, det känns bra att ta tag i att börja jobba med saker som legat och grott i mer än halva min tid på jorden. Känns stört när jag tänker på det ur det perspektivet.
Vi ger det här ett försök.
Men jag hävdar att psykofarma inte är ett substitut till samtal och terapi av olika slag, bara ett komplement och om/när jag märker att systemet medicinerar mig och inte behandlar så kommer jag att lägga av direkt.

Ska väll även ta tag i att komma iväg till en sjukgymnast med både fot och rygg som gör konstant ont och att överhuvudtaget låta en läkare kolla på min överarm som jag drog till något så enormt i somras när jag och Patrik plastade in ett diskrum. (hej-jag-skrev-precis-jordens-längsta-mening.)

Det går helt enkelt väldigt upp och ner just nu, men det blir nog bra i slutet ändå.
Senaste dagarna har det blivit väldigt mycket mässor och gudstjänster, det känns väldigt bra faktiskt.

Idag drog jag iväg till en mässa i kära Väsby, Hammarby församling. Distansarna skulle dit så jag, Frida och Regina åkte.
Det var välkänt, hemtrevligt och sådär avkopplande som det bara är i välkända miljöer. Såklart råkade jag snubbla över en stackars jäntunge till konfirmand som måste ha blivit asrädd. Typiskt.

Har även lyckats baka jordens godaste biskvier som nu bor i min frys. Komsi komsi folket och fika. ;)

Nu ska jag duscha och sova för att åka till skolan imorgon även om vi har fri studietid hela dagen. Så ambitiöst av mig. Ja det ska gudarna veta!

Pax och godnatt!

5 Oktober

Det är lite jobbigt det där.
Ni vet när man börjar bry sig enormt mycket om människor.

Jag drömmer konstanta mardrömmar varje natt och har gjort sen jag var 15, det är egentligen ingenting som jag åmar mig så mycket om längre. Det är så och jag har nästan vant mig vid att vakna med panik, svettig och inte vilja somna om.
Det som är förändringen nu är att jag har börjat komma ihåg alla mina drömmar, i detalj, in i minsta detalj. Det har jag inte gjort för ut. Jag har en idé om att jag drömt om samma händelser om och om igen för att bearbeta det, men att hjärnan blockerar det så jag inte minns det. Bara vaknar, rädd och i panik.

Nu är det som sagt annorlunda, jag minns det, allt! Det händer mig, om och om igen varje natt. Min teori är att mitt psyke börjat bearbeta det på riktigt nu och det är därför som jag minns skiten.

Inatt så ville jag inte sova, det var som om kroppen var säker på att inatt så blir det hemskare än vanligt och mitt undermedvetna hade rätt. Jag somnade och drömde samma dröm igen, men skillnaden nu var att det var inte mig som allting hände, utan det hände en person som står mig väldigt nära, som jag håller väldigt nära mitt hjärta. Jag vet exakt vilken smärta hon kände, jag såg allt utifrån, jag blev tvingade att titta på när allt avskyvärt hände henne. När jag vaknade så ville jag aldrig mer somna om. Det här var det värsta jag varit med om i sovande tillstånd.
Skriken var hjärtskärande, gråten fick mig att gå sönder, att behöva se någon som står mig så nära gjorde så ont.
Allt var så verkligt, så otroligt verkligt.

Så om jag ska psykoanalysera mig själv så inser jag nu att jag är galen, eller att mitt undermedvetna säger mig att jag ska hålla mig borta från den här personen för att min smärta och mina minnen kommer att förstöra henne eller kanske att det är så att vi kommit så nära att min smärta är hennes. Så som hennes smärta är min.

Det var anledningen till att inte jag kom iväg till skolan idag, jag blev apatisk efter att jag vaknade och tittade tomt på Händigt Mandy och annat animerat på Disney Junior innan jag hamnade i någon form av dvala, jag sov inte, men var inte vaken. Där vill jag vara igen. Det var behagligt att på något sätt vara medveten om verkligheten men ändå vila.

Dagen har sedan spenderats i själavårdens tecken. Jag har åkt tunnelbana, läst, druckit kaffe och tecknat.
Något som jag inte gjort på länge och det var väldigt befriande att lägga ner närmare 4 timmar på en och samma teckning, att inte bara raffsa för att bota rastlöshet utan faktiskt producera något att vara stolt över, för det är jag, även om det blev på ett blad från kollegieblocket.

Sen efter 2½ timme utanför Gustav Vasa kyrka så tog jag mig hem till Uppsala igen.

Nu lyssnar jag på Mässa för ambivalenta och ska snart sova. Även om jag lovade mig själv att aldrig sova mer. Men jag måste ta risken.

Men en sak är säker.

Jag vill aldrig mer se den mitt hjärta håller kär i den situationen, det kan väll hjärnan förstå nu va?
Jag ska teckna mer!
Jag ska spendera mer tid med mig själv!

Herrens frid!
Go'natt!

3 Oktober

Så var det höst.
Kollosommaren är över, tomheten finns kvar.
Ny utbildning har börjat.
En relation har avslutats, tomheten är total.

Det är så konstigt med allt. Rent intellektuellt så fattar jag ju att jag ligger precis som jag bäddat för.
Varför är det så helvetiskt lätt att vara efterklok? Varför ser man (läs=jag) inte snedstegen när jag gör dem? Varför är jag så förbannat feg och sticker huvudet i sanden och blundar och hoppas på det bästa?

Nere på botten finns vi, bottenskrapet, packet. Där är jag.

Ensamheten dunkar, minnen dunkar, vill bli arbetade med, vill bli bearbetade.

Jag är livrädd för att ta tag i det, kommer jag orka att känna på smärtan en gång till.

Jag älskar dig, mer än jag någonsin visat, mer än jag någonsin kommer kunna förstå.

26 Juni

hoho. jaja.

Det går lite upp och ner med humöret sådär på dagarna. Men det är ändå rätt fint ändå.

Hade en otroligt trevlig midsommarafton hemma hos familjen Toledo-Schnell som innehöll grillat, film-mys, awsome rabarberpaj och karaoke med många whiskey-skålar med mama Fae.
Jag har oftast inte tyckt om karaoke. Det känns så utlämnande och pinsamt. Jag brukar mest vilja krypa ihop i en boll på golvet och helst inte vilja finnas till alls.
Men ICKE!
Vi sjöng, skrattade, bjöd på oss själva, applåderade och hade det riktigt trevligt. Det ännu trevligare var att jag insåg att det är inte så farligt att bjuda på sig själv och skämma ut sig lite. Man är ändå viktig, vettig och omtyckt. En underbar men ovan känsla. Känns som om jag kommer framåt med tips från Fru. Steinbach som jag äntligen har vågat ta tag i som jag inte vågade under gymnasietiden.
Fröken S gav mig en riktig spark i baken igår också, behövs ibland tror jag nog. När man har en dålig dag så är det så fint att ha en så fin människa vid sin sida som öppnar upp ögonen igen så det går att se klart.

Var på en långprommis igår också, bort till Gamla Uppsala och jag kan verkligen INTE FÖRSTÅ hur jag i 1½ år har missat detta underbara ställe! hoho.
Bjuder på några bilder, sen ska jag gå till Willys och handla lite för att göra köttsoppa och pannkakor till middag. woop woop!

Med massor av kärlek!
Frid!

24 Juni

Midsommar, jag tänker inte börja hata denhär högtiden också. Jag tänker inte göra det.

Men det gnager ändå i mig, är det jag som är för trångsynt eller du som inte ser alls? I veckor har jag frågat er vad ni ska göra på midsommar, inget bra svar har jag fått. Men jag har heller inte velat eller vågat planera in att vara med er, för pang poff så är vi tillbaka till i påskas och ni åker iväg och jag är kvar. Så jag vågar helt enkelt inte, när du är så jävla svävande.
Nu verkar det ju som om ni är hemma ändå, men varför har ingen hört av sig. Sagt att ni planerar att vara hemma just för att jag frågat så många gånger vad planerna är men inte fått något konkret svar. Ingen har ringt, ingen har frågat. Så jävla mycket dubbla signaler att jag blir åksjuk i svängarna. Å ena sidan så ska jag räkna in mig själv utan att fråga. Å andra sidan så kan ni helt pang poff bestämma er för att åka iväg och jag inte kan följa med, eller så blir helt plötsligt dom personer som jag ser som min släkt Magnus släkt med undertonen att det var nog kanske inte helt okej att fara dit på tumis.
Åh jag blir så förvirrad.

Och feedbacken jag fick, åh vad underbar och genomtänkt den var.
"Du ringer bara när du vill något speciellt"
Vänta nu.. jag..? Är det jag som bara ringer när jag vill något? Va? Vilken sten bor du bakom?
Jag har däremot TRÖTTNAT på att ringa minst en gång i veckan för ingen av er verkar ju ändå vara intresserade av att prata och den ENDA gången ni ringer är det för att du vill ha min hjälp med något. Verkligen. Hur många gånger har jag inte åkt till er? Hur många gånger har ni kommit hit? Trotts att ni faktiskt blivit inbjudna?
Statistiken är skrämmande och jag vägrar ta kritiken till mig för den är så otroligt ogenomtänkt att jag blir rädd.

Sådärja, nu fick jag skriva av mig det också. Skönt.

Nu ska jag fortsätta äta min frukost och lyssna på folkmusik och bara chilla i några timmar till innan det bär av till familjen Toledo.

Med kärlek!
Guds frid!

20 Juni

Det händer mycket häftiga saker vill jag lova!

Igår så insåg jag hur starkt det är, känslorna, det skrämmer mig något så enormt. Hur kan en känsla vara så stark? Läskigt som fan.

Satt när jag kom hem i Sverige igen och lyssnade på musik, vid datorn, inte alls trött. Så kom låten, låten från lördagskvällen. En så intensiv känsla av saknad har jag nog aldrig känt och det var länge sen jag grät så mycket att jag inte kunde gråta utan bara ville skrika rakt ut. Det var läskigt. Riktigt läskigt.
Nu känns det bättre, men jag saknar ändå vegetarisk lasange, ett glas rött och musik i ett vitt kök med kärleksfulla beröringar.
Det som känns så skönt är att jag känner mig säker på att det kommer igen, jag tvivlar inte lika mycket på om det är verkligt eller inte, jag kan ta in stunderna bättre.

Men jag kände då, igårkväll, att ensam vill jag inte vara. Det är för mycket känslor, för mycket ovana känslor. Så jag messade den älskade Ms. Ohanaboi och vi tog en promenad i höstvädret miss i nassen. Det var så skönt att få gråta lite och formulera rädslan som kommer av att det är lite för bra i mitt liv just nu. Eller egentligen inte för bra, men jag är inte van vid att det är såhär bra. Det är läskigt.

Efter att ha promenerat en stund och vädrat av oss båda två så gick vi hem till Ms. Ohanaboi och gjorde pannkakor och bacon sådär 3 på morgonen. Vi lyckades även sätta igång brandlarmet och få till några riktiga guldkorn till citat.

Vi goffade i oss fett, socker och kolhydrater och kollade på en väldigt tragisk film som gick på tv. Colour purple? kanske den hette..? Jag kunde inte ta in det tragiska riktigt, somnade på hennes soffa efter att ha tänkt tanken på att promenera hem. Avfärdade den tanken som ni kanske förstår. Körde en typisk sova-på-soffa-sömn, alltså, vakna-sova-vakna-sova-vakna-vara vaken-sova.
Vaknade sen till av att det stod en kopp kaffe på bordet=nice!

Vi satt och degade i soffan och sen köpte vi sushi, kollade på dålig tv och pillade oss i naveln typ tills klockan var 17-isch. Hon skulle ner på stan och jag kände för att gå hem och duscha, byta underkläder och framförallt borsta gaddsen.

Joggade nästan hela vägen hem, awsome, eller intervaller, 1 min lugnt, 5 min jogga/springa. Kändes skönt att inse att det går om man vill, att jag har en del kraft i benen men att det är kondisen som inte vill med. Bara att sluta med njutningsciggen och träna upp skiten igen. Färskvaror. hähä. Som jordgubbar eller vindruvor.

Körde en lång stretching med lite random worship ur högtalarna. Sjukt nice, låg säkert en halvtimme i dead mans pose och bara var.

Nu känns det bättre än någonsin.

Saknaden finns ändå, där i bakgrunden, hela tiden.

Med kärlek!
Guds frid!

2 Juni

Just nu sitter jag på en buss till Göteborg, där ska det HBTQ-festivalas och umgås med fina människor som valt att bosätta sig där.

Jag har sovit sådär 2 timmar så om jag skriver lite osamanhängande så skyller jag det på just sömnbristen.
Men imorse när jag satt på buss och pendel till centralen så började jag tänka lite på detdär med definierade relationer, flick-/pojkvänner och ägande.

Det finns ju lite olika syn på detdär har jag märkt. Vissa tänker att genom att säga min flickvän alt. min pojkvän om någon tyder på en äganderätt, att man då har makt över denna person och dennes agerande etc.
Jag håller till viss del med, att säga att något/någon är din så är det en typ av ägande, eller ja. Det antyder att man anser sig äga den personen.

Överhuvudtaget så tycker jag att användandet av orden flickvän och pojkvän är lite irriterande, partner gillar jag mer. Sådär fint pk och könsneutralt.

Men i stället för att se det som att någon uttrycker att dom äger mig (jag utgår från det perspektivet så blir det lättare) genom att säga, "Jessica är min partner" (som sagt tidigare, gillar det mer.) Så tänker jag mig mer det som en stolthet, för mig är det lite så, den personen jag älskar, älskar mig också (helt otroligt fint att två människor kan hitta varandra och kärleken är ömsesidig) och denne har då valt ut mig som sin partner, eller som en av dennes flera partners. Jag får privilegiet att vara en guldkant i denne persons vardag.

Hänger ni med på hur jag menar?

Så i stället för att det bara är en form av ägande, så är det också ett sätt att säga att, denhär personen är så jävulskt fin att jag valt att kalla henom för min partner. Inte för att jag äger henom på något sätt utan för att hen är bland det finaste i min värld.

Nu har jag två timmar kvar på min 6 timmars bussresa, det går frammåt.
Så nu ska jag dricka äppeljuice och äta godis och kolla på någon film.
Tror det får bli Flåklypa Grand Prix!

Med kärlek!
Guds frid!

25 April

Påsken är nästan över, det blev en fin påsk trotts allt ändå.

Planen från min sida var att spendera den med mamma, pappa och småsyskon. Pratade med mamma om det sådär 1½ vecka innan påsk och sa det att dom skulle planera in mig i sina påskplaner.
Några dagar innan påsk så får jag reda på att dom ska åka till släkt i Götet och att jag inte kan följa med, någon bättre förklaring än att "vi har bestämt så" fick jag inte på telefon. Känslan av att vara så bortglömd gjorde ont.

Men inte är jag riktigt den som är den.

Någon dag närmare påsk så ringde den biologiske fadern och frågade om jag inte ville komma på lördagen och äta middag med honom och storebror för att fira våra födelsedagar. Självklart ville jag det! Och ju närmare i tiden det kom så såg jag mer och mer fram mot att träffa honom och min bror som jag träffar pinsamt sällan. Blir det 2 gånger på ett år så är det ett bra år.

Fredagen spenderades i riktigt gott sällskap, först på Texas Longhorn på middag och bio. Såg på Let me in och den var riktigt mycket bättre än Sucker Punch som jag var på, på torsdagen. Sen bar det av till Magget, Upplands Väsbys hak för bärs, shots och mys och trevligheter med brudarna från det stora D, Donken.

Efter några öl och shots för mycket så bar det av till Sigtuna med tåg efter lite brottandes över säten och taxifärd.

Vaknade på lördagsförmiddagen av att den biologiske ringde och ställde in, trasigare än vad jag var innan själsligt så blev det bakispizza och jag sadlade om för en till kväll i fyllans tecken. Åkte till vsäby via systembolaget och knäckte första ölen vid 17. Jag är inte stolt över det, men vid 22:50 åkte jag på påsknattsmässa i ett tillstånd som inte var okej.
Men det var ändå precis det jag behövde.

Jag dog, själsligt där under lördagen. Smärtan av att ha 3 föräldrar och ingen av dem ville fira påsken med mig, blandat med att det går kasst i skolan och omtentorna som jag måste göra växer på hög. Att vara nervös inför höstens intagning till Sigtuna Folkhögskola och arbetet med att älska mig själv gjorde att jag svämmade över av smärta när jag kom till en gemenskap där jag verkligen var välkommen.
Sen att det som avslutningspsalm under mässan sjöngs Härlig är jorden som sjöngs på farmors begravning och fortfarande är smärtsam att höra för att jag saknar henne varje dag blev för mycket.
Jag bröt ihop i snor och tårar.

Men fina S fanns där. Den människan är obeskrivlig och den tilliten jag känner till henne är utanför denna värld. Hon tog mig under sina vingar, lät mig vara ledsen och hjälpte mig med kloka ord att börja klistra ihop min trasighet igen.

Jag återuppstod tack vare henne och fick skjuts hem till Bella igen där jag fortsatte att dricka öl.
Som sagt, detta är inget jag är stolt över, tvärt emot, jag skäms över det. Men så är det, vi gör alla val som är tokiga, men något bra kommer alltid ut ur det.

Vaknade på söndagen och mådde dåligt som man alltid gör, men med en bra känsla i magen.

Alex bakade scones till frukost och vi glassade i solen, han jag och Bella.

Senare på kvällen åkte jag hem till mamma och pappa som kommit hem från Götet. Vi drack ett glas vin jag och mamma, pratade skit, pratade viktigheter och jag inser hur mycket jag älskar henne även om hon också gör mindre bra val ibland.
Pappa grillade och syskonen höll på att fixa med sina nya iPhones och jag vill verkligen köpa en till mig själv.

Åka hem till uppsala och komma hem till mitt skitiga skyffe.

Men nu sitter jag här med en Redbull och funderar på detdär med att dygna eller inte dygna.

Lite poker blir det nog allt nu!

Med kärlek!
Guds frid!

2 April

Jag vaknade imorse, ensam och i min studentlya. Något som inte händer så ofta nu den senaste tiden, jag spenderar tiden hellre i gott sällskap.

Iaf, jag vaknade, sträckte på mig och kände att jag var vaken. Kollade på klockan och den var inte mer än 09:46. Vilken känsla, otroligt. Så jag gick upp och gjorde kaffe och mötte en granne i köket som var i full färd med att göra allt och ingenting. Efter en liten stunds konverserande så kom det fram att hon i denna tidiga timma höll på att tvätta, hade redan varit och handlat, städade och jag blev helt paff. Vilket driv sådär på morgonkvisten! På allt detta så hade hon ett riktigt glatt humör.

Jag tror att hennes humör smittade av sig lite, jag gjorde mitt kaffe och nu har jag suttit och kollat på nyhetsmorgon och druckit kaffe i vad som känns som en evighet men egentligen så är klockan bara kvart över elva, mycket mysigt.

Sen sist så har jag varit på distriktårsmöte i SKUSS (Svenska Kyrkans Unga i Stockholms Stift) där det var långa debatter och intressanta diskussioner. Personligen så var jag mest nervös, var förslag från valberedningen på ledamot i styrelsen på två år. Men inte behövde jag vara nervös inte, invald blev jag och det känns jättebra!

Ikväll ska jag vara röd och fira lite, det kommer bli trevligt, jag är väldigt taggad!

Men om jag ska läsa en stund? Eller brodera kanske? Jag har ju massa tid iom att jag inte sov så länge.

Med kärlek!
Guds frid!

17 Mars pt.2

Nivet detdär med att blogga på nätterna va?
Det gör ju att det tenderar till att bli två inlägg med samma datum, men what the fuck som man säger på utrikiska.

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga egentligen. Men känslan av att ha blivit lite bortglömd gnager mig lite. Bara för att jag flyttat från era gula väggar av trygghet rent fysiskt så vill jag ändå känna er närhet.

Ja det är svårt det där med relationer, var sig det det är kärleksrelationer, vänskapsrelationer, familjerelationer ja vilka relationer som helst faktiskt. När man ska agera i samspel med andra så kommer det alltid upp massa som är mer eller mindre knepigt.

Nej ni, massa kärlek!
Godnatt!

17 Mars

Det är ganska mycket som stör mig i det samhället som vi lever i och jag hade tänkt skriva lite om jämställdhet och hur mycket samhällsstrukturerna som gör det normativt manliga till det som är snäppet bättre än det normativt kvinnliga och därför någonting som bör eftersträvas av alla människor (läs:kvinnor)
Kanske lite om hur lönesättningen gör att kvinnor i praktiken aldrig kommer att få lika lön som män därför att det inte finns något reglemente som säger att lönesättningen skall vara jämställd utan företagschefer kan fortsätta med sina icke jämställda löner utan att någon högre makt säger ifrån.
För inte tror jag att en ensam kvinna på en arbetsplats skulle få ett positivt bemötande av min chef eller från företagsstyrelsen om hon ifrågasatte i denne chefs ansikte varför hennes manlige kollega med samma meriter etc får mer i kassan och mer av företagets resurser än hon.
Nejdå, dessa män i maktpositioner kommer nog tyvärr inte att sänka den manliga kollegans lön för att hon vill ha en lönesättning som är jämställd och om hon (och alla hennes kvinnliga kollegor) ska få i snitt 4200kr mer i månaden för att lönesättningen skall vara jämställd.
Ja ni alla vettiga människor förstår nog, lika väl som jag, att en företagschef/styrelse inte vill gå back eller med mindre vinst just för den goda sakens skull. För företagande handlar ju om att sälja, köpa eller förmedla resurser, tjänster och produkter och göra största möjliga vinsten av det hela.

Så gjorde jag det ändå, jag skrev om det som störde mig litet, som gnager liiite, liiite i min själ och välformulerat blev det nog inte i någon större utsträckning heller med tanke på att klockan är 01:39.
Men om ni vill läsa en mer påläst och välformulerad persons tankar inom detta ämne så hänvisar jag er http://fcuking.blogg.se/index.html hit. Denna person är någon som står mig nära och som inspirerar mig otroligt mycket i livet och tänkandet på allt och ingenting inom allt från samhällsstrukturer till relationer och så vidare.

Nu ska jag kolla på Dr Quinn och vara lite böjd med mig själv innan läggdags.

"I'm not a woman, I'm a doctor"

- Dr. Quinn

Med kärlek!
Guds frid!

2 Mars

Nu sitter jag här igen, har jobbat lite på PM'et som ska vara inne den 3/3 klockan 06:00.
Min stora fråga är, VEMFAN sätter en deadline klockan SEX PÅ MORGONEN?! Helt sjukt.

Kom inte upp till föreläsningen imorse, det gick bara inte, jag gick bara inte. Så jag struntade i det helt enkelt.

Men jag och S tog oss ner på stan, gick förbi Blåsenhusbiblioteket och kopierade lite litteratur och sådär, hämtade ut glasögon, hämtade min cykel som förvånande nog stod kvar på centralen efter en och en halv vecka och så hem till S. Sen var det pluggmode.

Jag har kommit 1 sida av 7 men jag har full koll på vad jag ska göra imorgon.

Analysera läromedel och kursplan, få ut någon slutsats av det och så ska jag träffa fina fina Hanna på en fika. Shit vad jag älskar att människan tagit sig mer till denhär delen av landet nu för tiden!

Men nu ska jag skita i dethär för idag och sova.

Natti!

Med kärlek
Guds frid!

psst... jag kan göra flätor i håret utan att det står ut massa, jag blev KLAD SEEEJ! Ett år har jag redan väntat på att kunna göra dreads, får nog vänta minst ett år till, men det är det fan värt! dsst..

1 Mars

Jag mår riktigt bra även om jag varit igång till och från sen 07:30 imorse, hur jag kunde vakna av mig själv då är fan konstigt men det gjorde jag.

Har tvättat som fan och chillat som fan och lagat en asmumsig middag med S, kollat på sista avsnittet av The L-word och det känns lika tomt som alltid när en serie som man tittat på tar slut. Bara sådär, poff. Slut.

Kan även meddela att två fullvuxna människor i ett badkar kan inte bli annat än roligt haha. Har inte skrattat så gott på länge. Prova det med någon som du känner att du är bekväm att vara naken med ett gör det med badkläder. Det är sjukligt roligt, lite känslan av att ligga i en balja typ.

En omgång cubecrash och lite mer folkmusik och sen ska jag sova. Jämnförande politik imorgon 10:15. Jag vill helst inte vara död.

Natti natti!

Med kärlek!
Guds frid!

28 Februari

Hemma i lyan med datorn i knät och Winnerbäck är på, eller det är en playlist med diverse mysig musik men just nu så är det Winnerbäck och det känns faktiskt fint.
Minns sommaren 2009, minns och ler.

Det är ganska mycket som snurrar i huvudet just nu och jag vet inte var jag ska börja. Det handlar om relationer, värderingar, påhittade scenarion och rädsla för hur ont det kan göra när man insett hur mycket känslor som är inblandade. Att testa sina gränser och vara livrädd för att det är fel även om det känns helt rätt.
Varför ska man vara som alla andra?
Varför måste det finnas på facebook för att vara äkta?
Varför måste människor alltid fråga, är det din flickvän/partner?
Varför är det så svårt att svara på frågan.

För du skulle definiera det så, tycka att då ska det ju vara så som det alltid är, monogamt, normativt, tvåsamt och fint. Fint my ass, då vet du inte hur mycket som kan vara så mycket finare!
(ja jag var påväg att skriva mongogamt istf monogamt säger nog en hel del om vad jag tycker om ordet och allt vad det innebär)
Men den normativa definitionen är inte alltid så som verkligheten ser ut mina vänner.

Bara för att det inte är självklart, glasklart "så-som-det-ska-vara" så är det inte så att man behöver sakna att sova bredvid någon, att vakna bredvid någon, att hålla någons hand, att stryka en handrygg och känna hur beröringen av någons hud ger elektriska stötar genom kroppen. Att sitta i varsin ende av rummet och läsa kurslitteratur, att få koka morgonkaffe till någon, att få stryka en kind och hålla om i sömnen.

Jag har förlorat mig i orden, det blir bara som det blir och helt ärligt så är jag lite för trött för att orka bry mig.

Men jag har tänkt, lodat i mig själv, smakat på orden, funderat, känt frustrationen men mest rädslan. Jag är så otroligt rädd.

Rädsla är dock inget farligt så länge den inte får ta över och i grund och botten så tror jag att rädsla handlar om okunskap. Det är någonting främmande, ovant eller någonting som helt enkelt inte funnits i din världsbild.
Och det är väll klart som korvspad att rädslan smyger sig på och lägger sin kalla hand över din själ tills du varken vet ut eller in när det är någonting som du aldrig mött förut.
Men hur rädd jag än är så vill jag rida ur den stormen av rädsla, komma ur den som en säkrare människa.
För hur rädd jag än är så är det finare än att låta en fånig känsla som rädsla ta över, för den är en så liten del av alla de känslor som just nu finns i min kropp. Jag ska vinna mot den! Rädslan alltså.
1 Kor 13:13, så är det. Kärleken vinner, godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar.

Påtal om detdär med kroppar, jag storrensade min garderob idag. S var närvarande för att kunna ge en andra åsikt om det ska slängas iom bristen på helkroppsspegel och jag tänkte nästan skicka ett MMS till Å när jag kom till alla klänningar bara för att hen inte kan tänka sig mig i klänning.
Min kropp är min själs boning men min kropp börjar må lite bättre eller vad man ska säga.
Det var väldigt många klädesplagg i denna rensning som fick hamna i "lämna till myrorna"-påsen, inte för att jag tyckte att de var särskilt fula egentligen, utan för att dom blev fula för att dom satt inte bra längre.
Nog för att jag är en baggy-tönt, men det blir inte fint när det blir uppenbart för mycket för stort.
Provade alla plagg innan de sorterades och det är bannemig en bra idé att prova sommarkläder mitt i vintern och inse att allt sitter lösare än det gjorde i somras.
Självförtroendeboooost till tusen!

Med kärlek, godnatt!
Guds frid!

20 Januari

Jag gör för mycket och bloggar därmed mindre.

Sen sist så har jag, i axplock:

-överraskat en rysligt fin med blommor för en halv förmögenhet (kanske en lite överdrift, med det var fett värt det)
-jobbat på nationen och insett hur jävla kul det är att vara bartender.
-lekt sillburken (nivet tvärt om från kurragömma på en mörk, låst nation klockan 7 på morgonen)
-vaknat i en soffa på 1:a våningen och inte veta hur jag kom ner från den 3'dje på samma nation.
-varit på föreläsning dyngrak.
-blivit vald som ombud till DÅM (distriktårsmöte) Och jag tackar ödmjukast för förtroendet!
- Kollat på The L-word och Hundviskaren.
-Läst massor om svensk politik.
-Sovit sked med en som doftar riktigt gott.
-Sovit ensam.
-Köpt slalomstavar, ÄNTLIGEN!
-Fått en awsomly (säkert inte korrekt engelska, jag skiter i!) ny jacka av mams och paps <3
-Pratat i telefon.
-Fått ett besked från svenska rättssystemet som var både en klapp på axeln och en loska i ansiktet.
-Insett att Sverige verkligen behöver en samtyckeslagstiftning, ni kan läsa mer om det här: www.samtycke.nu
jag har inte bestämt mig för HUR ännu, men jag tänker INTE GE MIG förens det finns i Svea rikes lag!
-Fått veta att världen har fått ett tillskott. Grattis till Saga, Rebecca och Joakim!
-saknat en vän som bor på Sveriges baksida.
-Jobbat för första gången i en ren skär drinkbar och tanken på att utbilda mig till bartender känns ännu mer tilltalande!
-Kommit hem 04:00.

Och nu inser jag att jag nog måste sova om jag ska orka upp och vara i Fyrisskolan 14:00 imorgon och sen så bär det upp till Sundsvall för Allstars Games! Jag är så stört taggad att det finns inte! Det kommer att bli sjukt nice!

Nu blir det till att packa lite och gå och tutta.

Med kärlek!
Guds frid!

9 Februari

En ensamkväll hemma i lyan...

Jag satte igång med att plocka efter en stunds övervägande att åka till Fresta i stället.

På ett sätt så är jag rätt nöjd med att vara hemma för mig själv, jag måste verkligen komma på hur jag ska göra med alla mina saker som bara är överallt och är i vägen!
Håller på och tvättar också.

När jag gick från tvättstugan så såg jag en hög med lådor som någon skrivit en liten lapp på "ta mig om ni behöver mig"
Jag tog två av dessa lådor som är i perfekt höjd för att ha under sängen. Så nu rensar jag, för det är så stört mycket saker jag har framme som inte skulle behöva vara framme utan nog gör sig bättre i en låda under sängen eller i förrådet.

Men jag fastnade här, för det blev vemodigt att plocka ner alla böcker från Idrott och hälsa A och de få som jag köpt inför B-kursen i lådan för inaktuell kurslitteratur och andra viktiga papper och pärmar. Det blev till och med så vemodigt att jag föll ihop i en liten hög på det dammiga golvet och grät till tonerna av Frank Ådahl.

Något roligare jag hittade i bokhyllan var Årsmöteshandlingar från 2007 års SKUSS DÅM, vad jag sparar på skit! haha

Nej nu måste jag fortsätta!

Det kommer kanske bilder på det färdiga resultatet.

Med kärlek!
Herrens frid!

4 februari

Prövar detdär med att blogga från mobilen, känns lite mysko att skiva men det blir nog fint dethär. Står just nu på tuben till slussen och är påväg ut till graninge stiftsgård för att agera gröntröja på stuh. Det kommer bli nice men just nu känner jag mig stressad, men sitter på sista färdmedlet som kommer ta mig ut, bussen från slussen. Ses på söndag, nu stänger jag av telefonen! Med kärlek! Herrens frid!

4 Februari

Jag kan meddela att S mår mycket bättre, jag har inte blivit dålig heller vilket är helt stört iom att magsjuka brukar smitta värre än pesten. Måste vara vitpepparn som alla små husmödrar och småbarns föräldrar tipsade om på diverse forum.
Anställningsintervjun gick också bra, hoppas jag, det kändes som det iaf och mötet med Valberedningen blev flyttat till nästa vecka.

Just för tillfället så fastnade jag i en tanke. Fick frågan: "Du tycker inte om att vara ensam va?" idag och jag svarade direkt nej.

Men egentligen så tycker jag om ensamhet, det stör mig inte så överdrivet mycket, egentligen, när jag tänker på det.
Jag föredrar det dock inte framför att umgås med andra, även om jag vissa stunder kan upplevas som tyst så trivs jag som bäst i andra människors sällskap. Även om det är som nu, I ligger och sover i min soffa och jag är vaken och inte alls trött. Det ger en trygghet som är på ett annat sätt typ. Det är inte heller så att jag känner mig otrygg även om jag är själv.

Men varför ska jag vara själv när jag kan dela mitt liv med andra?

Jag vet inte om jag blev klokare av att försöka reda ut dethär för mig själv och jag begär inte att ni som läsare ska förstå vad jag menar.

Det kanske kan vara vettigt och hälsosamt att sakna?

Men jag vill inte sakna dig, för jag trivs i ditt sällskap, jag mår bra av att vara med dig och ja, jag trivs med dig och jag tycker om dig. Mycket.

Med kärlek!
Guds frid!

"...för mycket tid att tänka, på allt jag ser hos dig..."

Du kom aldrig så långt, men det var det jag tänkte som jag har lite svårt att säga ibland.

2 Februari

Ja, jag erkänner... Jag är sämst i världen på att blogga.

Men det händer rätt mycket nu ska ni veta. Pluggar på i bästa tempo, jobbar lite då och då i baren och köket, har kollat på 3 säsonger av True Blood på 1 vecka, myser lite och sådär. Ja ni fattar.

Blev gipsfri i fredags också, så när min fot friskförklarad och det är asskönt! Jag firade detta med Fuego på Friskis med bastu efteråt och sen middag med de finaste S och J, vi beslutade oss sen att vi skulle gå ut, jag tjatade lite på Big J och vid 23-tiden så satt vi på bussen till stan. In på BJ's och bannemig vilken DJ det var. Vi körde fullt ös medvetslös på dansgolvet i 3 timmar, drack öl och shotade.
Lil' J mådde inte så bra efter ett tag men vi lyckades få in henne i en taxi och fick henne hem safe.

Lördags så kom jag inte upp ur sängen, motivationen till livet var på -50 och det sög som fan.

Söndag kom jag upp ur sängen och åkte till mams och paps och mös.

Måndag kom jag upp ur sängen tidigt som fan och var i Uppis igen redan vid 10-tiden, så jag tvättade och pluggade och åkte till S och vi drog på skivstångspass som dödade mig totalt!

Idag så vaknade jag för sent som alltid, åkte iväg och fikade med H, N, W och M på Linné hörnan. Underbart mysigt och sjukt trevligt! Men den är med ett sting av avundsjuka som jag hör dom prata om Idrott B-kursen.
Jag och S drog på ett puls medelpass och jag med min träningsvärkande kropp fick mig en riktig törn av 70-taggarna som stod längst fram. Jag får aldrig till domdär studsa-sidosteg-studsa-snurra-sidosteg's grejerna. Men svettig blev jag, till tusen!
Vi drog hem till S i vanlig ordning och käkade middag och tittade på Glee.
Efter 2 avsnitt så kände jag att jag måste bli klar med uppgiften jag fick inför intervjun imorgon (som jag kan avslöja blev ett halvtaskigt bildspel med lite musik och grejer... jag är inte bäst på att klippa kan jag ju meddela) så S kollade på ett till avsnitt innan hen började kräkas...
Mindre mysigt och jag som är jordens mest tafatta människa är sämst på att visa min medkänsla och veta vad man ska göra i sånadär situationer. Men så kom min mammas röst i huvudet
"avslagen cola är bra mot magsjuka"
så 23:15 cyklar jag i illfart till Folke's Ica som stänger 23:31 och köper cola.
Och nu sitter jag här i S vardagsrum, hen har spytt ännu mer och jag vill inte lämna hen ensam helt ifall hen blir sämre men ändå så känns det fel att hänga kvar... Svårt detdär...

Skulle dock behöva sova omedelbums för jag ska ta tåget till Estockholmo 11:09 för att möta upp Mäddi för en fika innan jag ska till Johanneshov och sen vidare till för att träffa valberedningen för Skuss...
Får hoppas på att intervjuerna imorgon går fint, håll gärna någon tumme för mig på eftermiddagen!

Med kärlek!
Guds frid!

26 Januari

Det har löst sig med det mesta faktiskt. Det brukar ju göra det även om man hetsar upp sig som fan när det känns som om livet ska gå sönder till tusen.

Jag kom in på samhällskunksap AB och läser nu alltså statsvetenskap. Det är rätt mäktigt men det går.

Men jag har verkligen en otrolig ångest inför det första seminariet på fredag. Jag är intresserad som fan, det är jag och om jag tittar tillbaka så har jag varit aktiv och insatt under mina tonårs år. Men det hände någonting där när jag var typ 17-18, jag vet inte riktigt vad det var. Men då kom den, rädslan.
Jag är galet rädd för att någon ska säga till mig: "men lilla du, sådär kan du ju inte uttrycka dig" så jag började vara tyst i stället, jag lät de som är runt omkring mig tala som är så pålästa och intellektuella.
För inte kan väll jag? Nejdå det kan jag inte... Jag är ju inte lika insatt som hen och hen och hen.
Hen kan ju mycket mer om såntdär än vad jag kan. Hen är mycket mer vältalig och har ett mycket mer utvecklat vokabulär...

Så har tankarna gått, i flera år nu faktiskt... Inte kan väll jag? Nejdå...

Men jag måste på 2 dygn hitta tillbaka till dendär 15 åringen inom mig som stred för mina rättigheter, visste mina skyldigheter och kunde argumentera för sin sak så hon fick varenda beslutsfattande person runt sitt lillfinger och som till och med fick politiker att ta till sig hennes budskap.

Så nu börjar jakten med stort J, jag ska hitta tillbaka till henne.
Samt läsa två böcker á c:a 300 sidor. Det ska gå och på fredags så ska jag kicka ass!

Men nu ska jag nog knyta mig.

Med kärlek!
Guds frid!

18 Januari

Jag kom precis hem efter att ha jobbat ett ganska segt pass i baren.

Men jag hade fina Hanna i köket och jag blev så glad av att få träffa henne igen, jag har saknat alla idrottare så otroligt insåg jag idag och jag kände peppet inför B-kursen stiga.
och jag blev med en asnice, riktigt cool Uppsala-ride till cykel för 100 pix, inte illa. Tack som fan Hanna!

Men jag kom hem och öppnade posten, jag hade fått ett brev från Universitetet.
Skakande av förväntan så slet jag upp kuvertet och där låg det.

Beslutet som jag väntat så på, men med beskedet som jag inte velat tänka på.

Min ansökan om dispens är avslagen, jag får inte fortsätta plugga...

VADFAN SKA JAG GÖRA?!

Jag grät otröstligt i mer än en timme och nu börjar jag gråta igen när jag tänker på det. Fan, fan, fan! Jag som hade peppat järnet för att få börja igen.
"Gör om, för rätt" som pappa brukar säga. Jag är verkligen taggad, visst november/december har varit tuffa månader. Men jag kände min verkligen taggad på att ta mig ur den negativa spiralen.

Men men, jag ska förbi kåren imorgon och se vad jag kan göra, om det är lönt att överklaga. Om jag har någon chans.
Jag slängde även in en sen anmälan på studera.nu till sociologi och stadskunskap i hopp om att jag kanske kommer in på mina gymnasiebetyg och kan börja läsa samhällskunskaps inriktningen i stället helt enkelt. Vi får hoppas på det bästa.

Till råga på allt så hände någonting knäppt nu när jag skulle dra bort förbandet över mitt sår, alla stygn hängde med kompressen. Alla åtta. Jag förstår inte hur det är möjligt. Så jag måste ringa vårdcentralen om 4 timmar när dom öppnar också och hoppas att få komma dit snabbast möjligt så nån joppe kan få kolla på detdär. För det ser fan inte bra ut alltså...

Men men...

Nu ska jag nog sjunka ihop i en gråtande klump av ångest för att rycka upp mig om några timmar.

Guds frid!

13 Januari

Jag har tappat taget om Idrott och hälsa A-kursen och jag orkar nästan inte ha ångest över det.

Mest för att jag inte vill bekymra dig med min ångest och min brist på motivation, för det är ju egentligen enbart mitt eget fel. Foten gör fortfarande konstant ont, men den värsta udden av smärtan har avtagit. Det suger.

Jag vill träna, jag vill ha motivation, jag vill klara det här. Men jag vet inte om jag orkar...

Varför måste jag vara en så typisk vinterdepressionsmänniska?

med kärlek!
Guds frid!

2 Januari

Efter en KICKASS nyårsfest på holmen och ett dygn av chill i Sigtuna så sitter jag nu hemma hos mams och paps igen... Jag och pluggångest!

Dags att masskriva massa text och plugga SATAN! Hoppas att jag har kvar humanbiologibäckerna i väbsy.

Har också även fått en KICKASS förkylning.. askuul... jag kan knappt prata, men jag tror att den dunderantibiotikan som jag fått för infektionen i foten kan ta död på domhär basillerna också. (kostar en 10-dagars kur 500 spänn så ska den väll fan ta död på lite skit)

Men nu ska jag laga te och sen skriva som ett djur! Ni ska bara veta! =)

Med kärlek!
Guds frid!

Psst. jag fick 0.5 poäng från vg på vfu-journal 1 som jag skrev precis innan deadline, jag är bäst! pfft.