18 Januari

Jag kom precis hem efter att ha jobbat ett ganska segt pass i baren.

Men jag hade fina Hanna i köket och jag blev så glad av att få träffa henne igen, jag har saknat alla idrottare så otroligt insåg jag idag och jag kände peppet inför B-kursen stiga.
och jag blev med en asnice, riktigt cool Uppsala-ride till cykel för 100 pix, inte illa. Tack som fan Hanna!

Men jag kom hem och öppnade posten, jag hade fått ett brev från Universitetet.
Skakande av förväntan så slet jag upp kuvertet och där låg det.

Beslutet som jag väntat så på, men med beskedet som jag inte velat tänka på.

Min ansökan om dispens är avslagen, jag får inte fortsätta plugga...

VADFAN SKA JAG GÖRA?!

Jag grät otröstligt i mer än en timme och nu börjar jag gråta igen när jag tänker på det. Fan, fan, fan! Jag som hade peppat järnet för att få börja igen.
"Gör om, för rätt" som pappa brukar säga. Jag är verkligen taggad, visst november/december har varit tuffa månader. Men jag kände min verkligen taggad på att ta mig ur den negativa spiralen.

Men men, jag ska förbi kåren imorgon och se vad jag kan göra, om det är lönt att överklaga. Om jag har någon chans.
Jag slängde även in en sen anmälan på studera.nu till sociologi och stadskunskap i hopp om att jag kanske kommer in på mina gymnasiebetyg och kan börja läsa samhällskunskaps inriktningen i stället helt enkelt. Vi får hoppas på det bästa.

Till råga på allt så hände någonting knäppt nu när jag skulle dra bort förbandet över mitt sår, alla stygn hängde med kompressen. Alla åtta. Jag förstår inte hur det är möjligt. Så jag måste ringa vårdcentralen om 4 timmar när dom öppnar också och hoppas att få komma dit snabbast möjligt så nån joppe kan få kolla på detdär. För det ser fan inte bra ut alltså...

Men men...

Nu ska jag nog sjunka ihop i en gråtande klump av ångest för att rycka upp mig om några timmar.

Guds frid!