26 Januari

Det har löst sig med det mesta faktiskt. Det brukar ju göra det även om man hetsar upp sig som fan när det känns som om livet ska gå sönder till tusen.

Jag kom in på samhällskunksap AB och läser nu alltså statsvetenskap. Det är rätt mäktigt men det går.

Men jag har verkligen en otrolig ångest inför det första seminariet på fredag. Jag är intresserad som fan, det är jag och om jag tittar tillbaka så har jag varit aktiv och insatt under mina tonårs år. Men det hände någonting där när jag var typ 17-18, jag vet inte riktigt vad det var. Men då kom den, rädslan.
Jag är galet rädd för att någon ska säga till mig: "men lilla du, sådär kan du ju inte uttrycka dig" så jag började vara tyst i stället, jag lät de som är runt omkring mig tala som är så pålästa och intellektuella.
För inte kan väll jag? Nejdå det kan jag inte... Jag är ju inte lika insatt som hen och hen och hen.
Hen kan ju mycket mer om såntdär än vad jag kan. Hen är mycket mer vältalig och har ett mycket mer utvecklat vokabulär...

Så har tankarna gått, i flera år nu faktiskt... Inte kan väll jag? Nejdå...

Men jag måste på 2 dygn hitta tillbaka till dendär 15 åringen inom mig som stred för mina rättigheter, visste mina skyldigheter och kunde argumentera för sin sak så hon fick varenda beslutsfattande person runt sitt lillfinger och som till och med fick politiker att ta till sig hennes budskap.

Så nu börjar jakten med stort J, jag ska hitta tillbaka till henne.
Samt läsa två böcker á c:a 300 sidor. Det ska gå och på fredags så ska jag kicka ass!

Men nu ska jag nog knyta mig.

Med kärlek!
Guds frid!