26 Juni

hoho. jaja.

Det går lite upp och ner med humöret sådär på dagarna. Men det är ändå rätt fint ändå.

Hade en otroligt trevlig midsommarafton hemma hos familjen Toledo-Schnell som innehöll grillat, film-mys, awsome rabarberpaj och karaoke med många whiskey-skålar med mama Fae.
Jag har oftast inte tyckt om karaoke. Det känns så utlämnande och pinsamt. Jag brukar mest vilja krypa ihop i en boll på golvet och helst inte vilja finnas till alls.
Men ICKE!
Vi sjöng, skrattade, bjöd på oss själva, applåderade och hade det riktigt trevligt. Det ännu trevligare var att jag insåg att det är inte så farligt att bjuda på sig själv och skämma ut sig lite. Man är ändå viktig, vettig och omtyckt. En underbar men ovan känsla. Känns som om jag kommer framåt med tips från Fru. Steinbach som jag äntligen har vågat ta tag i som jag inte vågade under gymnasietiden.
Fröken S gav mig en riktig spark i baken igår också, behövs ibland tror jag nog. När man har en dålig dag så är det så fint att ha en så fin människa vid sin sida som öppnar upp ögonen igen så det går att se klart.

Var på en långprommis igår också, bort till Gamla Uppsala och jag kan verkligen INTE FÖRSTÅ hur jag i 1½ år har missat detta underbara ställe! hoho.
Bjuder på några bilder, sen ska jag gå till Willys och handla lite för att göra köttsoppa och pannkakor till middag. woop woop!

Med massor av kärlek!
Frid!

24 Juni

Midsommar, jag tänker inte börja hata denhär högtiden också. Jag tänker inte göra det.

Men det gnager ändå i mig, är det jag som är för trångsynt eller du som inte ser alls? I veckor har jag frågat er vad ni ska göra på midsommar, inget bra svar har jag fått. Men jag har heller inte velat eller vågat planera in att vara med er, för pang poff så är vi tillbaka till i påskas och ni åker iväg och jag är kvar. Så jag vågar helt enkelt inte, när du är så jävla svävande.
Nu verkar det ju som om ni är hemma ändå, men varför har ingen hört av sig. Sagt att ni planerar att vara hemma just för att jag frågat så många gånger vad planerna är men inte fått något konkret svar. Ingen har ringt, ingen har frågat. Så jävla mycket dubbla signaler att jag blir åksjuk i svängarna. Å ena sidan så ska jag räkna in mig själv utan att fråga. Å andra sidan så kan ni helt pang poff bestämma er för att åka iväg och jag inte kan följa med, eller så blir helt plötsligt dom personer som jag ser som min släkt Magnus släkt med undertonen att det var nog kanske inte helt okej att fara dit på tumis.
Åh jag blir så förvirrad.

Och feedbacken jag fick, åh vad underbar och genomtänkt den var.
"Du ringer bara när du vill något speciellt"
Vänta nu.. jag..? Är det jag som bara ringer när jag vill något? Va? Vilken sten bor du bakom?
Jag har däremot TRÖTTNAT på att ringa minst en gång i veckan för ingen av er verkar ju ändå vara intresserade av att prata och den ENDA gången ni ringer är det för att du vill ha min hjälp med något. Verkligen. Hur många gånger har jag inte åkt till er? Hur många gånger har ni kommit hit? Trotts att ni faktiskt blivit inbjudna?
Statistiken är skrämmande och jag vägrar ta kritiken till mig för den är så otroligt ogenomtänkt att jag blir rädd.

Sådärja, nu fick jag skriva av mig det också. Skönt.

Nu ska jag fortsätta äta min frukost och lyssna på folkmusik och bara chilla i några timmar till innan det bär av till familjen Toledo.

Med kärlek!
Guds frid!

20 Juni

Det händer mycket häftiga saker vill jag lova!

Igår så insåg jag hur starkt det är, känslorna, det skrämmer mig något så enormt. Hur kan en känsla vara så stark? Läskigt som fan.

Satt när jag kom hem i Sverige igen och lyssnade på musik, vid datorn, inte alls trött. Så kom låten, låten från lördagskvällen. En så intensiv känsla av saknad har jag nog aldrig känt och det var länge sen jag grät så mycket att jag inte kunde gråta utan bara ville skrika rakt ut. Det var läskigt. Riktigt läskigt.
Nu känns det bättre, men jag saknar ändå vegetarisk lasange, ett glas rött och musik i ett vitt kök med kärleksfulla beröringar.
Det som känns så skönt är att jag känner mig säker på att det kommer igen, jag tvivlar inte lika mycket på om det är verkligt eller inte, jag kan ta in stunderna bättre.

Men jag kände då, igårkväll, att ensam vill jag inte vara. Det är för mycket känslor, för mycket ovana känslor. Så jag messade den älskade Ms. Ohanaboi och vi tog en promenad i höstvädret miss i nassen. Det var så skönt att få gråta lite och formulera rädslan som kommer av att det är lite för bra i mitt liv just nu. Eller egentligen inte för bra, men jag är inte van vid att det är såhär bra. Det är läskigt.

Efter att ha promenerat en stund och vädrat av oss båda två så gick vi hem till Ms. Ohanaboi och gjorde pannkakor och bacon sådär 3 på morgonen. Vi lyckades även sätta igång brandlarmet och få till några riktiga guldkorn till citat.

Vi goffade i oss fett, socker och kolhydrater och kollade på en väldigt tragisk film som gick på tv. Colour purple? kanske den hette..? Jag kunde inte ta in det tragiska riktigt, somnade på hennes soffa efter att ha tänkt tanken på att promenera hem. Avfärdade den tanken som ni kanske förstår. Körde en typisk sova-på-soffa-sömn, alltså, vakna-sova-vakna-sova-vakna-vara vaken-sova.
Vaknade sen till av att det stod en kopp kaffe på bordet=nice!

Vi satt och degade i soffan och sen köpte vi sushi, kollade på dålig tv och pillade oss i naveln typ tills klockan var 17-isch. Hon skulle ner på stan och jag kände för att gå hem och duscha, byta underkläder och framförallt borsta gaddsen.

Joggade nästan hela vägen hem, awsome, eller intervaller, 1 min lugnt, 5 min jogga/springa. Kändes skönt att inse att det går om man vill, att jag har en del kraft i benen men att det är kondisen som inte vill med. Bara att sluta med njutningsciggen och träna upp skiten igen. Färskvaror. hähä. Som jordgubbar eller vindruvor.

Körde en lång stretching med lite random worship ur högtalarna. Sjukt nice, låg säkert en halvtimme i dead mans pose och bara var.

Nu känns det bättre än någonsin.

Saknaden finns ändå, där i bakgrunden, hela tiden.

Med kärlek!
Guds frid!

2 Juni

Just nu sitter jag på en buss till Göteborg, där ska det HBTQ-festivalas och umgås med fina människor som valt att bosätta sig där.

Jag har sovit sådär 2 timmar så om jag skriver lite osamanhängande så skyller jag det på just sömnbristen.
Men imorse när jag satt på buss och pendel till centralen så började jag tänka lite på detdär med definierade relationer, flick-/pojkvänner och ägande.

Det finns ju lite olika syn på detdär har jag märkt. Vissa tänker att genom att säga min flickvän alt. min pojkvän om någon tyder på en äganderätt, att man då har makt över denna person och dennes agerande etc.
Jag håller till viss del med, att säga att något/någon är din så är det en typ av ägande, eller ja. Det antyder att man anser sig äga den personen.

Överhuvudtaget så tycker jag att användandet av orden flickvän och pojkvän är lite irriterande, partner gillar jag mer. Sådär fint pk och könsneutralt.

Men i stället för att se det som att någon uttrycker att dom äger mig (jag utgår från det perspektivet så blir det lättare) genom att säga, "Jessica är min partner" (som sagt tidigare, gillar det mer.) Så tänker jag mig mer det som en stolthet, för mig är det lite så, den personen jag älskar, älskar mig också (helt otroligt fint att två människor kan hitta varandra och kärleken är ömsesidig) och denne har då valt ut mig som sin partner, eller som en av dennes flera partners. Jag får privilegiet att vara en guldkant i denne persons vardag.

Hänger ni med på hur jag menar?

Så i stället för att det bara är en form av ägande, så är det också ett sätt att säga att, denhär personen är så jävulskt fin att jag valt att kalla henom för min partner. Inte för att jag äger henom på något sätt utan för att hen är bland det finaste i min värld.

Nu har jag två timmar kvar på min 6 timmars bussresa, det går frammåt.
Så nu ska jag dricka äppeljuice och äta godis och kolla på någon film.
Tror det får bli Flåklypa Grand Prix!

Med kärlek!
Guds frid!