2 Juni

Just nu sitter jag på en buss till Göteborg, där ska det HBTQ-festivalas och umgås med fina människor som valt att bosätta sig där.

Jag har sovit sådär 2 timmar så om jag skriver lite osamanhängande så skyller jag det på just sömnbristen.
Men imorse när jag satt på buss och pendel till centralen så började jag tänka lite på detdär med definierade relationer, flick-/pojkvänner och ägande.

Det finns ju lite olika syn på detdär har jag märkt. Vissa tänker att genom att säga min flickvän alt. min pojkvän om någon tyder på en äganderätt, att man då har makt över denna person och dennes agerande etc.
Jag håller till viss del med, att säga att något/någon är din så är det en typ av ägande, eller ja. Det antyder att man anser sig äga den personen.

Överhuvudtaget så tycker jag att användandet av orden flickvän och pojkvän är lite irriterande, partner gillar jag mer. Sådär fint pk och könsneutralt.

Men i stället för att se det som att någon uttrycker att dom äger mig (jag utgår från det perspektivet så blir det lättare) genom att säga, "Jessica är min partner" (som sagt tidigare, gillar det mer.) Så tänker jag mig mer det som en stolthet, för mig är det lite så, den personen jag älskar, älskar mig också (helt otroligt fint att två människor kan hitta varandra och kärleken är ömsesidig) och denne har då valt ut mig som sin partner, eller som en av dennes flera partners. Jag får privilegiet att vara en guldkant i denne persons vardag.

Hänger ni med på hur jag menar?

Så i stället för att det bara är en form av ägande, så är det också ett sätt att säga att, denhär personen är så jävulskt fin att jag valt att kalla henom för min partner. Inte för att jag äger henom på något sätt utan för att hen är bland det finaste i min värld.

Nu har jag två timmar kvar på min 6 timmars bussresa, det går frammåt.
Så nu ska jag dricka äppeljuice och äta godis och kolla på någon film.
Tror det får bli Flåklypa Grand Prix!

Med kärlek!
Guds frid!