20 Juni

Det händer mycket häftiga saker vill jag lova!

Igår så insåg jag hur starkt det är, känslorna, det skrämmer mig något så enormt. Hur kan en känsla vara så stark? Läskigt som fan.

Satt när jag kom hem i Sverige igen och lyssnade på musik, vid datorn, inte alls trött. Så kom låten, låten från lördagskvällen. En så intensiv känsla av saknad har jag nog aldrig känt och det var länge sen jag grät så mycket att jag inte kunde gråta utan bara ville skrika rakt ut. Det var läskigt. Riktigt läskigt.
Nu känns det bättre, men jag saknar ändå vegetarisk lasange, ett glas rött och musik i ett vitt kök med kärleksfulla beröringar.
Det som känns så skönt är att jag känner mig säker på att det kommer igen, jag tvivlar inte lika mycket på om det är verkligt eller inte, jag kan ta in stunderna bättre.

Men jag kände då, igårkväll, att ensam vill jag inte vara. Det är för mycket känslor, för mycket ovana känslor. Så jag messade den älskade Ms. Ohanaboi och vi tog en promenad i höstvädret miss i nassen. Det var så skönt att få gråta lite och formulera rädslan som kommer av att det är lite för bra i mitt liv just nu. Eller egentligen inte för bra, men jag är inte van vid att det är såhär bra. Det är läskigt.

Efter att ha promenerat en stund och vädrat av oss båda två så gick vi hem till Ms. Ohanaboi och gjorde pannkakor och bacon sådär 3 på morgonen. Vi lyckades även sätta igång brandlarmet och få till några riktiga guldkorn till citat.

Vi goffade i oss fett, socker och kolhydrater och kollade på en väldigt tragisk film som gick på tv. Colour purple? kanske den hette..? Jag kunde inte ta in det tragiska riktigt, somnade på hennes soffa efter att ha tänkt tanken på att promenera hem. Avfärdade den tanken som ni kanske förstår. Körde en typisk sova-på-soffa-sömn, alltså, vakna-sova-vakna-sova-vakna-vara vaken-sova.
Vaknade sen till av att det stod en kopp kaffe på bordet=nice!

Vi satt och degade i soffan och sen köpte vi sushi, kollade på dålig tv och pillade oss i naveln typ tills klockan var 17-isch. Hon skulle ner på stan och jag kände för att gå hem och duscha, byta underkläder och framförallt borsta gaddsen.

Joggade nästan hela vägen hem, awsome, eller intervaller, 1 min lugnt, 5 min jogga/springa. Kändes skönt att inse att det går om man vill, att jag har en del kraft i benen men att det är kondisen som inte vill med. Bara att sluta med njutningsciggen och träna upp skiten igen. Färskvaror. hähä. Som jordgubbar eller vindruvor.

Körde en lång stretching med lite random worship ur högtalarna. Sjukt nice, låg säkert en halvtimme i dead mans pose och bara var.

Nu känns det bättre än någonsin.

Saknaden finns ändå, där i bakgrunden, hela tiden.

Med kärlek!
Guds frid!