4 Februari

Jag kan meddela att S mår mycket bättre, jag har inte blivit dålig heller vilket är helt stört iom att magsjuka brukar smitta värre än pesten. Måste vara vitpepparn som alla små husmödrar och småbarns föräldrar tipsade om på diverse forum.
Anställningsintervjun gick också bra, hoppas jag, det kändes som det iaf och mötet med Valberedningen blev flyttat till nästa vecka.

Just för tillfället så fastnade jag i en tanke. Fick frågan: "Du tycker inte om att vara ensam va?" idag och jag svarade direkt nej.

Men egentligen så tycker jag om ensamhet, det stör mig inte så överdrivet mycket, egentligen, när jag tänker på det.
Jag föredrar det dock inte framför att umgås med andra, även om jag vissa stunder kan upplevas som tyst så trivs jag som bäst i andra människors sällskap. Även om det är som nu, I ligger och sover i min soffa och jag är vaken och inte alls trött. Det ger en trygghet som är på ett annat sätt typ. Det är inte heller så att jag känner mig otrygg även om jag är själv.

Men varför ska jag vara själv när jag kan dela mitt liv med andra?

Jag vet inte om jag blev klokare av att försöka reda ut dethär för mig själv och jag begär inte att ni som läsare ska förstå vad jag menar.

Det kanske kan vara vettigt och hälsosamt att sakna?

Men jag vill inte sakna dig, för jag trivs i ditt sällskap, jag mår bra av att vara med dig och ja, jag trivs med dig och jag tycker om dig. Mycket.

Med kärlek!
Guds frid!

"...för mycket tid att tänka, på allt jag ser hos dig..."

Du kom aldrig så långt, men det var det jag tänkte som jag har lite svårt att säga ibland.