Så var det höst.
Kollosommaren är över, tomheten finns kvar.
Ny utbildning har börjat.
En relation har avslutats, tomheten är total.
Det är så konstigt med allt. Rent intellektuellt så fattar jag ju att jag ligger precis som jag bäddat för.
Varför är det så helvetiskt lätt att vara efterklok? Varför ser man (läs=jag) inte snedstegen när jag gör dem? Varför är jag så förbannat feg och sticker huvudet i sanden och blundar och hoppas på det bästa?
Nere på botten finns vi, bottenskrapet, packet. Där är jag.
Ensamheten dunkar, minnen dunkar, vill bli arbetade med, vill bli bearbetade.
Jag är livrädd för att ta tag i det, kommer jag orka att känna på smärtan en gång till.
Jag älskar dig, mer än jag någonsin visat, mer än jag någonsin kommer kunna förstå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar