5 Oktober

Det är lite jobbigt det där.
Ni vet när man börjar bry sig enormt mycket om människor.

Jag drömmer konstanta mardrömmar varje natt och har gjort sen jag var 15, det är egentligen ingenting som jag åmar mig så mycket om längre. Det är så och jag har nästan vant mig vid att vakna med panik, svettig och inte vilja somna om.
Det som är förändringen nu är att jag har börjat komma ihåg alla mina drömmar, i detalj, in i minsta detalj. Det har jag inte gjort för ut. Jag har en idé om att jag drömt om samma händelser om och om igen för att bearbeta det, men att hjärnan blockerar det så jag inte minns det. Bara vaknar, rädd och i panik.

Nu är det som sagt annorlunda, jag minns det, allt! Det händer mig, om och om igen varje natt. Min teori är att mitt psyke börjat bearbeta det på riktigt nu och det är därför som jag minns skiten.

Inatt så ville jag inte sova, det var som om kroppen var säker på att inatt så blir det hemskare än vanligt och mitt undermedvetna hade rätt. Jag somnade och drömde samma dröm igen, men skillnaden nu var att det var inte mig som allting hände, utan det hände en person som står mig väldigt nära, som jag håller väldigt nära mitt hjärta. Jag vet exakt vilken smärta hon kände, jag såg allt utifrån, jag blev tvingade att titta på när allt avskyvärt hände henne. När jag vaknade så ville jag aldrig mer somna om. Det här var det värsta jag varit med om i sovande tillstånd.
Skriken var hjärtskärande, gråten fick mig att gå sönder, att behöva se någon som står mig så nära gjorde så ont.
Allt var så verkligt, så otroligt verkligt.

Så om jag ska psykoanalysera mig själv så inser jag nu att jag är galen, eller att mitt undermedvetna säger mig att jag ska hålla mig borta från den här personen för att min smärta och mina minnen kommer att förstöra henne eller kanske att det är så att vi kommit så nära att min smärta är hennes. Så som hennes smärta är min.

Det var anledningen till att inte jag kom iväg till skolan idag, jag blev apatisk efter att jag vaknade och tittade tomt på Händigt Mandy och annat animerat på Disney Junior innan jag hamnade i någon form av dvala, jag sov inte, men var inte vaken. Där vill jag vara igen. Det var behagligt att på något sätt vara medveten om verkligheten men ändå vila.

Dagen har sedan spenderats i själavårdens tecken. Jag har åkt tunnelbana, läst, druckit kaffe och tecknat.
Något som jag inte gjort på länge och det var väldigt befriande att lägga ner närmare 4 timmar på en och samma teckning, att inte bara raffsa för att bota rastlöshet utan faktiskt producera något att vara stolt över, för det är jag, även om det blev på ett blad från kollegieblocket.

Sen efter 2½ timme utanför Gustav Vasa kyrka så tog jag mig hem till Uppsala igen.

Nu lyssnar jag på Mässa för ambivalenta och ska snart sova. Även om jag lovade mig själv att aldrig sova mer. Men jag måste ta risken.

Men en sak är säker.

Jag vill aldrig mer se den mitt hjärta håller kär i den situationen, det kan väll hjärnan förstå nu va?
Jag ska teckna mer!
Jag ska spendera mer tid med mig själv!

Herrens frid!
Go'natt!