12 December

Att bita ihop käkarna när man ser sin mamma och pappa vara nära gråten.
Att bita så hårt för att man själv inte ska brista ut i storgråt.
Att berätta för sin syster vad som komma skall och vad som kommer att hända när man vet exakt hur det känns, att se hennes glansiga ögon, att höra sin egen nervösa andhämtning.
Att bita ihop käken hårt för att själv inte brista ut i gråt.
Att hålla låda och vara entusiastisk över grafiskt dåliga och menlösa 2D-spel på internet med sin lillebror för att han inte ska höra verkligheten och samtidigt
bita ihop käken hårt.

Att prata med en hjärtanskär, lätta på trycket, släppa käken och höra denne bita ihop hårt för att inte brista ut i gråt.

Det mina vänner, det är svårt.

Man brukar säga att en människa inte behöver gå igenom mer skit än vad hon klarar av, men just nu så känner jag mig väldigt liten, väldigt skör och nära på att ge upp. Kommer jag orka ännu en motgång? Kommer jag orka ha motivationen uppe? Hinna med skolan? Orka med skolan?
En del av mig har redan gett upp B-kursen och börjat söka heltidsjobb och en del av mig vill kämpa, vilken sida som vinner vet jag inte.

Nu ska jag sova, imorgon kommer käkarna att bitas ihop igen, nu ska jag lätta på trycket, sova.

Med kärlek!
Guds frid!