Började med undersökning och provtaning på Ackis, detta var den sista och även med att väldigt skönt besked med sig. En del av mig kunde andas ut. Bara att vänta på de andra svaren innan jag kan andas helt.
Jag begav mig till Väsby och Fresta, där kom hoppet, kärleken och gemenskapen och nästan slog bort fötterna från marken tårarna brann under ögonlocken. Inte av att jag egentligen var ledsen utan att jag inte vet vart jag ska göra av den otroliga kärleken ni ger mig. Det blir nästan för mycket för att kunna ta hand om. Ni är så fina allihopa, varenda en av er.
Sen när jag sitter på tåget hem så kommer känslan igen, känslan av att vara helt ensam. Totalt solo, ingen att säga godnatt till, ingen att säga godmorgon till.
Kontrasten är för stor, det är nog enda anledningen till att jag inte tar mig dit så ofta. Det gör för ont att åka hem helt enkelt.
Imorgon är det provtagning och sen orientering. Det blir nog bra. Jag måste verkligen träna upp min personliga färdighet.
Nu ska jag sakna dig lite till, lyssna på vår playlist och bara existera innan jag går och sover.
"Du vänder ditt ansikte till mig
och ler mot ditt barn som en mor.
Ditt ansikte lyser som solen,
det är detta som gör att jag tror
att du ler emot mig som en mor."
-Den svenska psalmboken med tillägg, 763.
Med kärlek!
Guds frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar