28 Februari

Hemma i lyan med datorn i knät och Winnerbäck är på, eller det är en playlist med diverse mysig musik men just nu så är det Winnerbäck och det känns faktiskt fint.
Minns sommaren 2009, minns och ler.

Det är ganska mycket som snurrar i huvudet just nu och jag vet inte var jag ska börja. Det handlar om relationer, värderingar, påhittade scenarion och rädsla för hur ont det kan göra när man insett hur mycket känslor som är inblandade. Att testa sina gränser och vara livrädd för att det är fel även om det känns helt rätt.
Varför ska man vara som alla andra?
Varför måste det finnas på facebook för att vara äkta?
Varför måste människor alltid fråga, är det din flickvän/partner?
Varför är det så svårt att svara på frågan.

För du skulle definiera det så, tycka att då ska det ju vara så som det alltid är, monogamt, normativt, tvåsamt och fint. Fint my ass, då vet du inte hur mycket som kan vara så mycket finare!
(ja jag var påväg att skriva mongogamt istf monogamt säger nog en hel del om vad jag tycker om ordet och allt vad det innebär)
Men den normativa definitionen är inte alltid så som verkligheten ser ut mina vänner.

Bara för att det inte är självklart, glasklart "så-som-det-ska-vara" så är det inte så att man behöver sakna att sova bredvid någon, att vakna bredvid någon, att hålla någons hand, att stryka en handrygg och känna hur beröringen av någons hud ger elektriska stötar genom kroppen. Att sitta i varsin ende av rummet och läsa kurslitteratur, att få koka morgonkaffe till någon, att få stryka en kind och hålla om i sömnen.

Jag har förlorat mig i orden, det blir bara som det blir och helt ärligt så är jag lite för trött för att orka bry mig.

Men jag har tänkt, lodat i mig själv, smakat på orden, funderat, känt frustrationen men mest rädslan. Jag är så otroligt rädd.

Rädsla är dock inget farligt så länge den inte får ta över och i grund och botten så tror jag att rädsla handlar om okunskap. Det är någonting främmande, ovant eller någonting som helt enkelt inte funnits i din världsbild.
Och det är väll klart som korvspad att rädslan smyger sig på och lägger sin kalla hand över din själ tills du varken vet ut eller in när det är någonting som du aldrig mött förut.
Men hur rädd jag än är så vill jag rida ur den stormen av rädsla, komma ur den som en säkrare människa.
För hur rädd jag än är så är det finare än att låta en fånig känsla som rädsla ta över, för den är en så liten del av alla de känslor som just nu finns i min kropp. Jag ska vinna mot den! Rädslan alltså.
1 Kor 13:13, så är det. Kärleken vinner, godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar.

Påtal om detdär med kroppar, jag storrensade min garderob idag. S var närvarande för att kunna ge en andra åsikt om det ska slängas iom bristen på helkroppsspegel och jag tänkte nästan skicka ett MMS till Å när jag kom till alla klänningar bara för att hen inte kan tänka sig mig i klänning.
Min kropp är min själs boning men min kropp börjar må lite bättre eller vad man ska säga.
Det var väldigt många klädesplagg i denna rensning som fick hamna i "lämna till myrorna"-påsen, inte för att jag tyckte att de var särskilt fula egentligen, utan för att dom blev fula för att dom satt inte bra längre.
Nog för att jag är en baggy-tönt, men det blir inte fint när det blir uppenbart för mycket för stort.
Provade alla plagg innan de sorterades och det är bannemig en bra idé att prova sommarkläder mitt i vintern och inse att allt sitter lösare än det gjorde i somras.
Självförtroendeboooost till tusen!

Med kärlek, godnatt!
Guds frid!