Jag drog mig upp och började städa mitt skyffe som var så stökigt, så stökigt.
Jag kom till att organisera under soffbordet, plocka alla kläder och få in de rena som legat i IKEA-kassen i 5 dagar i garderoben. Sen tog energin slut.
Jag vet inte vad det är för känsla, jag kan inte förklara den. Den finns där, den får mig att bli fuktig av salt på kinderna, orkeslösheten och oviljan att göra allt överumplar mig.
Antingen det ena, eller det andra. Hur ska man veta vad som är bäst för en? Vad som är rätt val? Hur ska jag veta vad hjärtat vill när det pratar så jävla tyst?
Mitt i ingenting så bestämde jag mig för att ta ett bad, sagt och gjort. Under vattenytan hördes bara mina hjärtslag och Winnerbäck hördes vagt från rummet
"om du lämnar mig nu"
Just då, mitt i det ögonblicket så kändes det som en otroligt bra idé att släppa handen om näsan och öppna munnen och låta vattnet fylla mig. Jag vet inte varför men ibland så kommer dendär känslan, slänga mig ut framför bussen? Ja låter som en okej idé. Hoppa framför tåget när det precis kommer in på perrongen? Ja, låter som en okej idé. Jag vet inte varför, men någonting inom mig säger att jag ska komma underfund med varför jag aldrig gör det och varför jag överhuvudtaget tänker tanken. Det är inget jag kan svara på och det är inget speciellt som hänt sådär. Det bara är där och jag vet inte varför. Känslan av att inte veta gnager, nej, den suger!
Kanske ska damsuga nu och få städningen klar. Kanske, men min fot blöder fortfarande efter min framfart med filen, klantarsel.
"jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö"
-J. Berg ur Mannen med den vita hatten (16 år senare)
Med kärlek!
Guds frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar