Varför?
Hur ska det lösa sig?
Orkar jag göra resan en gång till?
Männsikor utan ansikte från nya minnen är runt mig när jag sluter ögonen, människor med ansikte är med mig från gamla minnen när jag sluter ögonen. Det är inga trevliga människor, inga trevliga minnen.
Jag vill bort, jag vill komma iväg. Hade jag haft pengar så hade jag tagit en veckas charter helt för mig själv. Jag vill inte och jag orkar inte. Jag får lite panik på ensamheten samtidigt som jag inte vill att någon ska tycka synd om, jag vill bli omhållen samtidigt som kännslan av att sitta fast ger mig panik.
Men mest av allt så vill jag bara glömma, inte veta om, inte behöva sjukhus och sprutor.
Delete.
Poff.
Borta.
Varför kan inte minnet vara så enkelt som en dator att man lägger det man vill rensa bort i papperskorgen och sen tömmer den så finns det inte mer.
Poff.
Borta.
Min vän William Shakespeare har en bra replik i en av hans skapelser, En midsommarnatts dröm:
"Av sömnlöshet blir sorgen bara tyngre."
Men om det inte går att sova, så blir sorgen bara tyngre och tyngre och smärtan skarpare och sömnbristen mer påtaglig.
Tänk att få sova mer än 1 timme i taget utan att vakna i panik. Vilken lycka. Vilken dröm. Vilken midsommarnatts dröm.
Jag vill bort, nu. Bara för några dagar. Snälla livet?
Med kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar